Många vill idag inte acceptera tanken på arvsynd. Det anses ofta förlegat. Finns det någon rimlig tolkning av arvsyndsbegreppet?
Detta viktiga ämne behandlas av Eva-Lotta Grantén i boken Utanför Paradiset. Arvsyndsläran i nutida luthersk teologi och etik, Verbum 2013, som ingår i forskningsprojektet ”Luthersk teologi och etik – i ett efterkristet samhälle”. 

Författaren utgår från och tar spjärn mot den syn Luther och hans samtida hade, men menar att vi måste förstå arvsynden på delvis nya sätt, dels därför att modern bibelvetenskap tolkar centrala texter annorlunda än på man gjorde på 1500-talet och dels därför att vi idag har en annan världsbild och andra kunskaper om människan än man hade på Luthers tid. När hon söker en ”luthersk” teologi för vår tid ställer hon den ibland mot 1500-och 1600-talens lutherska ortodoxi, ibland mot Luther själv – vilket medför en viss oklarhet i början av läsningen av hennes bok. Men när författaren sedan undersöker om inte en nytolkning av arvsynden, som är begriplig med hänsyn till nutida världsbild och meningsfull med hänsyn till människors erfarenheter av ont och gott samt tillämpbar på t ex barn och barndop, då är hennes utgångspunkt att bevara den lutherska traditionens centrum, rättfärdiggörelsen av nåd genom tro. Och detta centrum tolkar hon alltmer utifrån Luther själv. Det är detta som gör hennes bok särskilt läsvärd, tänkvärd och fruktbar för predikan, själavård och teologiskt tänkande.                                                                

I kapitlet ”Arvsyndslärans historia” visar författaren att berättelsen om Adam och Eva numera inte anses handla om ett en gång i historien inträffat syndafall, utan tolkas som gällande alla människors existentiella villkor av skuld, synd, död och lidande. Vidare visar hon att Rom 5:12 – central för arvsyndsläran – säger att döden nådde alla människor ”därför att de alla syndade” inte ”i vilken, på grund av vilken” syftande på Adam. Synd och död är allas villkor, för Paulus inte något man ärver.  För Luther är arvsynden inte en brist på övernaturlig kraft, som medeltidens teologer tänkte, utan brist på tro. Rättfärdiggörelsen innebär inte att synden tas bort utan att den inte ”tillräknas” inför Guds domstol.  Enligt Luther tar dopet bort arvsyndens skuld, men inte själva synden, otron. Mot detta resonemang ställer förf. den s k Helsingforsskolans luthertolkning som lägger tonvikten på rättfärdiggörelse som människans förnyelse, på ”Kristus i människan”. Och denna tanke är enligt författaren möjlig att förena med tanken på att Gud för Kristus skull bortser från människors synd. 

I kapitlet om syndens ursprung diskuterar förf  ursprunget till vår universella erfarenhet av tillvarons ambivalens. Hon vänder sig då till biologin och finner att man där ser människan som ofullkomlig, ambivalent med erfarenhet både av själviskhet, lidande och död och av samarbete, hjälp och uppoffring, en erfarenhet som teologiskt kan tolkas som arvsynd. Men det är inte fråga om arv utan om att alla människor tillhör arten människa som har förmåga att erfara tillvarons ambivalens och att längta efter dess motsats, paradiset. Den lutherska bekännelsens ord, om att ”alla människor” i sig själva saknar ”sann tro på Gud”, är fortfarande, efter dialog med modern bibelforskning och naturvetenskap, relevanta.

I kapitlet ”Människor som syndare” tar förf. hjälp av den amerikanske teologen Reinhold Niebuhr, som ser syndens rot som människans ängslan inför döden och ändligheten, men också hennes fångenskap under olika begär och gruppers inflytande. Niebuhr betonar särskilt gruppers synd, som han ser som större ju större makt en grupp har. Enligt Niebuhr kan människan urskilja och längta efter det rätta och goda, men är i den praktiska verkligheten oförmögen göra det goda. I balansen mellan tanken på nåd som frikännande från skuld inför domen och nåd som Guds närvaro i människor och skapelsen anser förf. det väsentligt att frikännande från skuld är överordnat tanken på nåd som gudomliggörelse. Här håller jag inte med Grantén, när hon skriver att tanken på nåden som både frikännande från skuld och förnyande gudomlig närvaro i människorna kanske kan ses ”som ett steg bort från det lutherska”. Jag menar att det finns mer än bara ”spår av en sådan tolkning hos Luther själv”. Och i sina bordssamtal kan han säga: Efter dopet är arvsynden lik ett sår som har börjat läka. Den är verkligen ett sår, men det blir ändå bättre och är ständigt under läkning. Så arvsynden förblir hos de döpta intill döden, fastän den är inne i en utrotningsprocess. Dess huvud är avhugget och den kan inte anklaga eller fördöma oss (WA Tr 138). 

Detta ”både-och” tas upp också i kapitlet om ”Etik för syndare”, där författaren är kritisk mot all tanke på perfektionism och avvisar både tanken att den som lever i nåden helt kan föra Guds kärlek vidare och tanken att människan är så förstörd av synden att hon helt saknar etisk förmåga. Tanken, att Kristus genom tron bor i våra hjärtan, är en öppning för etisk förnyelse. Men förf vill här inte tala om ”gudomliggörelse”. Den inneboende nåden kan inte betyda att arvsynden försvinner. ”Att synden finns kvar gör inte människor mindre kristna i luthersk tradition, eftersom det är Kristus rättfärdighet som tillräknas människor.”  Helgelsen beskriver hon så: ”Erfaren skuld dämpas, frimodigheten att våga handla trots att misslyckanden sker ökar och tron på att det alltid går att börja om blir fastare”.

I kapitlet om ”Barn, dop och arvsynd” redovisas olika sätt att se på barn, förmodernt, modernt och postmodernt, där det senare innebär att man ser barn som ofullkomliga med förmåga både till tillit och misstro. Man bör därför kunna tala om arvsynd i samband med barndopet - som ett tillstånd av bristande tillit, misstro och otro inför den ambivalenta existens alla människor lever i. I dopet får barnen löfte om att Gud inte tillräknar skuld för denna misstro.  

Boken avslutas med att en rimlig arvsyndslära tecknas. Utgångspunkt har författaren tagit i den princip som strukturerar all luthersk teologi – rättfärdiggörelsen av tro – som hon tolkat på ett sätt som inte sammanfaller med luthersk ortodoxi. Här kan man beklaga att Luthers eget tänkande tycks ha fungerat som inspiration frö författaren i ganska liten utsträckning – detta skiljer sig inte så sällan från en senare luthersk ortodoxi. Vilket inte innebär att Luther själv kan bevaras i alla avseenden. Det lutherska kan, som författaren skriver, alltså inte renodlas, men får enligt henne inte heller utarmas. Och detta undviker hon genom att – trots att det inte är det enda perspektivet – behålla och betona skuldperspektivet.  I en not betonar Grantén med all rätt att rättfärdiggörelsen som inneboende i människan bör underordnas rättfärdiggörelsen som tillräknad (not 40 sid 232).

Först som sist påpekar förf. att arvsynd inte handlar om något som ärvs. Sammanfattande säger hon: Det är inte arvet av något syndigt i sig som ligger till grund för dispositionen, utan det faktum att alla tillhör arten människa och därmed tillhör den art som utvecklat de förmågor som gör erfarandet av tillvarons ambivalens, och dess motsats längtan efter paradiset, möjlig.    

Eva-Lotta Grantén ger i sin bok ett mycket givande och tänkvärt förslag till en rimlig arvsyndslära. Var och en som vill fördjupa sin förståelse av en realistisk människosyn och luthersk teologi idag rekommenderas starkt att läsa och studera denna bok.